En hållplats och ett hem

Vi på Kastanjen har fått förmånen att vara med att bygga upp ett integrationsboende där personal liksom ungdomar är gröna och oerfarna av vad ett integrationsboende innebär. Ungdomarna som har kommit till Kastanjen har varit på resande fot i allt från månader till år. Tillsammans med vänner, syskon eller även ensamma. De har alla en historia att berätta. Ibland vill de inte berätta, ibland vet de inte hur. Det går att märka att trots det faktum att de kommit till Sverige och till trygga Kastanjen så fortsätter resan både mentalt och känslomässigt. Många ungdomar har familjer som är kvar i hemlandet som de ibland inte kan få kontakt med. Andra ungdomar har inte pratat med sin familj sedan de bar sig av på resan mot Sverige. Kanske vet de inte var familjen är eller om de är vid liv. Sverige innebär en trygghet för ungdomen i en aspekt då de kommit till hållplatsen de strävade mot. Däremot är resan pågående inombords. Där mardrömmarna gör sig påminda om vad de lämnat efter sig och vad de i värsta fall kanske tvingas åka tillbaka till. Att hitta balansen mellan det de flytt från och dit de kommit kan vara svårt. Ungdomar som uttrycker att de är tacksamma att vara i Sverige och få gå i skolan och ser möjligheter med att bygga upp ett nytt liv fritt från krig är desamma ungdomar som vaknar av mardrömmar och inte kan somna om igen på grund av rädsla och oro. Ungdomar som inte förstår varför de inte kan släppa det som varit och fokusera på det som är. Det är här vi behövs som stöd att hjälpa ungdomarna i deras process att bearbeta milstolparna som finns i backspegeln. Att känna igen när hjälp behövs och vara en mellanhand till hjälpen de kan vara i behov av. Det är även här vi behövs för att hjälpa hålla fokus, rutiner, vardagsrytm och förutsägbarhet för att på så sätt bidra med en vardag som känns trygg och igenkännbar. Utöver det är en stor portion humor och det individuella bemötandet viktigt. Ungdomar som är i behov av att bli sedda av en vuxen. Att någon hejar på dem och stöttar dem i deras intressen och framförallt tar sig tiden att lära känna dem. Någon som tillåter dem att vara det som de blivit berövade. Nämligen att vara barn. Att återgå från unga kämpar till ungdomar som vill spela fotboll, se på film, baka och klaga på att det äts för mycket fisk på Kastanjen.

Det är fantastiskt att se vad ett tryggt boende kan innebära för en individ och se en individ finna sin ro i vardagen då hen inser att morgondagen är någorlunda förutsägbar.
För andra individer som tvingas fortsätta sin resa utan Kastanjen, kommer förhoppningsvis Kastanjen representera en positiv milstolpe i resan. En milstolpe som bidrog till något bra. Även om det bara var en hållplats.