”Från det lilla hemmet till det stora hemmet”
”Det viktigaste i arbetet med ensamkommande flyktingbarn är dels att uppmuntra och stärka deras egen delaktighet och förmåga till att representera sig själva, dels vara till stöd i deras utbildning, till exempel med läxhjälp. Språket är nyckeln!”, betonar Omid Mahmoudi efter att jag frågat honom vad han skulle vilja förmedla till bland annat socialtjänsten och boendepersonal.
Jag träffar Omid i de gamla studentbarackerna i Västra hamnen som idag är boende för ensamkommande flyktingbarn. Han bjuder in mig till den så kallade modulen, där han bor med fyra andra ungdomar. Vi sätter oss i vardagsrummet. Omid säger att han just kommit hem och äter hastigt upp en snabblagad äggrätt. Jag vet att han ska iväg igen efter vår träff och tänker att han nog är stressad. Men när vi väl pratat en stund och Omid börjar att berätta om sina olika engagemang lägger sig ett lugn och allvar över rummet.
Omid berättar inledningsvis att han kom till Sverige från Afghanistan 2011. För honom var det viktigt att etablera sig och skapa något positivt med sitt nya liv i Sverige. Han började skriva om sin uppväxt i Afghanistan och vad som föranledde hans flykt. Det blev en bok med titeln Oskyldiga brottslingar. Han har fortsatt att skriva och nästa år kommer hans andra bok som handlar om kvinnors situation i Afghanistan. Ett viktigt skäl för honom att skriva böckerna är att sprida kunskap och förståelse om olika människors livsvillkor. Han vill med sin egen historia ge ett exempel på varför unga människor flyr från sina länder; omständigheter som de själva inte rår på tvingar dem. Omid menar att tyvärr så har rasism och främlingsfientlighet ökat i Sverige. Han resonerar att det bland annat beror på att vissa svenskar har för lite kontakt med personer som invandrat och svenskar även är utsatta för rasistisk propaganda av bland annat politiska partier. ”Alla drabbas av rasism, även svenskar” säger han med eftertryck. Omid berättar om en vän som är född och uppvuxen i Sverige, och som när de var ute och promenerade blev verbalt attackerad av en för dem okänd kvinna med orden ”åk hem till ditt eget hemland!”.
Utöver författarskapet är föreningen Ensamkommandes förbund något som ger hans liv i Sverige mening. Omid hade uppmärksammat att många pratade om ensamkommande barn, men inte att ensamkommande barn själva representerade sig och uttryckte sin upplevelser med egna ord. Han och några vänner startade föreningen 2012 för stärka ensamkommandes egen röst gentemot bland annat politiker och medier. Sedan starten sjuder föreningen av liv och rörelse och har resulterat i många aktiviteter och aktioner både på lokal och nationell nivå. Ett exempel är Asylstafetten, som bland annat syftar till att uppmärksamma svensk migrationspolitik och hur den drabbar asylsökande i Sverige. Idag har föreningen cirka 320 medlemmar, 28 stödmedlemmar och på flera håll i landet håller olika lokalföreningar på att starta upp. En lokalförening har även startat ett företag där ungdomar återskapar olika produkter av gamla textilier.
Engagemanget i Ensamkommandes förbund, där Omid är ordförande, har också gett Omid jobbmöjligheter. Han är nu anställd i två projekt, varav ett är att skapa en mötesplats för ensamkommande flyktingbarn där Malmö stad och Hassela är samarbetspartners. Tanken är att mötesplatsen ska fungerar som en fritidsgård där det ska finns olika aktiviteter för barn och ungdomar utifrån besökarnas intressen. Mötesplatsen ska också samla olika föreningar så att barn och ungdomar lättare kan komma i kontakt med föreningslivet i Malmö. Förhoppningen är att mötesplatsen öppnar den 15 maj i år.
I samtalet med Omid märker jag att han sällan pratar om sig själv, utan ganska snabbt övergår till att prata om ”vi” och syftar på föreningsmedlemmarna i Ensamkommandes förbund. Jag frågar honom hur det kommer sig. Han skrattar till och menar att han själv inte egentligen är så viktigt, utan att det är alla individer tillsammans som är betydelsefulla och vad han och hans vänner i föreningen åstadkommer tillsammans. Omid berättar att föreningen samlar ungdomar med flera olika nationaliteter, men att det är gemensamma erfarenheter av att vara ensamkommande flyktingbarn som förenar. Även viljan till en positiv förändring. ”Jag går från mitt lilla hem till mitt stora hem”, säger han och syftar på den starka gemenskapen som finns i föreningen och menar att det är hans drivkraft och inspiration.
Vi avslutar samtalet med att Omid tipsar om olika föreningar och organisationer som han har goda erfarenheter ifrån, och som han gärna ser att ungdomar engagerar sig i, exempelvis Hassela helpline, Iranska kulturföreningen, Taman, Rädda barnen och Röda korset. Och så klart Ensamkommandes förbund. Han menar att det är viktigt att inte isolera sig hemma i sin ensamhet och hamna i spiral av negativa tankar. Det är viktigt att komma till ett större sammanhang där en gör något betydelsefull tillsammans med andra. Och just det kan föreningslivet bidra med.
