Från stödboende till eget hem, en resa mot självständighet

Anna Vinnerborg arbetar som enhetschef på Högelid som är ett HVB för barn och unga från 12 år. Högelid har även en stödboendelägenhet och kan därmed erbjuda fortsatta insatser för de ungdomar som är redo att flytta från institution, men som är i behov av visst stöd. Stödboendet är en uppskattad insats och Anna har intervjuat Lisa, 19 år, om hennes resa som började med Högelids HVB, fortsatte med två år i stödboende och nu avslutats med att Lisa flyttat till egen lägenhet.

Att ta steget mot vuxenlivet kan kännas både spännande och skrämmande. För många unga som bott i stödboende innebär flytten till en egen lägenhet ett stort kliv, från trygghet och stöttning till full frihet och ansvar. För Lisa började resan med en längtan efter frihet och slutade med en känsla av stolthet över att klara sig själv. I artikeln berättar Lisa om hur hon upplevde tiden på Högelids stödboende i Alvesta. Lisa heter egentligen något annat.

Livet på stödboendet

”Fan vad skönt, ingen får bestämma över mig mer.” Så beskriver Lisa känslan när hon först flyttade in på stödboendet. Efter en tid med mycket regler och vuxna omkring sig kändes det som en befrielse att få ett eget ställe. En vanlig dag började tidigt med att stiga upp och göra sig i ordning och för att sedan ta bussen till skolan. Efter skoldagen blev det matlagning, städning, läxläsning och extra jobb på en fritidsgård i närområdet. ”Ibland fick jag hjälp från personalen om något krånglade eller det var något jag behövde. Hjälpen kunde handla om praktiska saker som matinköp, vara med i kontakten med skola, hälso- och sjukvård eller praktiska saker som att lufta ett element i lägenheten.”

Att få ordning på vardagen var en utmaning i början men också något som gav en känsla av stolthet. Lisa berättar att hon lärde sig planera och sköta sin ekonomi, saker som tidigare kunde upplevas svåra eller utmaanande. ”Jag lärde mig mycket om mig själv där. Att jag faktiskt kan ta ansvar. Att jag klarar mig,” säger Lisa eftertänksamt.

Personalen på stödboendet blev en viktig del av tryggheten. ”De flesta var jättebra, kändes som vänner som ville hjälpa mig. Jag gillade inte när någon i personalgruppen slutade sin anställning eftersom jag inte tycker om förändringar. Jag stod ändå på mig och vågade säga vad jag tyckte om vilka i personalgruppen som jag klickade bäst med.”

Det fanns också perioder av ensamhet. Att bo själv, även med stöd, kunde kännas tomt ibland. ”Men personalen tjatade på mig att vi skulle göra saker, så jag slapp isolera mig.” När Lisa blickar tillbaka beskriver hon stödboendet med tre ord: skönt, säkert och ensamt.

Växa upp och hitta sig själv

Under tiden i stödboendet lärde sig Lisa att ta hand om sig själv, både praktiskt och känslomässigt. ”Jag kände mig vuxen. Jag hade min egen plats. Det gav mig styrka.”

Samtidigt fanns det stunder av oro. Området kunde kännas lite otryggt ibland.  ”Jag upplevde att det kunde vara skumma personer som rörde sig där men goda grannar gjorde att det ändå kändes okej.” Lisa beskriver hur mycket hon växte under tiden. ”Jag ändrades jättemycket. Jag gick från att vara någon som behövde hjälp till någon som kunde stå på egna ben.”

Övergången till eget boende

När beskedet kom att det var dags att flytta från stödboendet till en egen lägenhet väcktes blandade känslor. ”Jag blev väldigt orolig. Hur skulle jag klara allt själv? Vad händer om jag behöver hjälp med något stort som att flytta grejer eller om jag behöver bil?”

Samtidigt kände Lisa sig lite tryggare eftersom erfarenheten från stödboendet hade gett henne tilltro till att kunna vara självständig. Själva flytten gick bra, men det var stressigt. ”Nu ska jag ha koll på allt själv. Det var tufft i början men jag fick hjälp i starten.”

Eget ansvar, egen frihet

Skillnaden mellan att bo på stödboendet och i den egna lägenheten märktes snabbt. ”På stödboendet fanns alltid någon att ringa om det krisade. Nu måste jag lösa allt själv. Det är både jobbigt och bra.”

Den största utmaningen har varit ekonomin. ”Jag måste tänka mycket mer på vad pengarna ska räcka till. Jag behöver göra prioriteringar vad som är nödvändigt och vad jag helst vill lägga mina pengar på.

Men trots det lyser frihetskänslan igenom när Lisa berättar. ”Jag får komma hem när jag vill, resa, sova över var jag vill. Jag behöver inte fråga någon om lov. Ingen bestämmer över mig, ingen stör mig. Det känns bra.” Lisa har fortfarande kontakt med personalen från stödboendet ibland. ”Det känns tryggt.”

Nu är det framtiden som väntar

När Lisa blickar tillbaka på tiden i stödboendet känner hon stolthet. ”Jag lärde mig planera min tid, ta tag i saker själv utan att någon behövde påminna mig samt spara pengar. Det har jag nytta av varje dag nu. Jag håller på att ta körkort med pengar jag sparade under tiden jag bodde i stödboendet.”

”Jag läser även upp mitt gymnasiebetyg i matematik, min målsättning är att studera vidare på universitet och utbilda mig till socionom.”

Till andra ungdomar som står inför flytt till stödboende vill Lisa skicka med ett råd: ”Våga be om hjälp, även om det känns som personalen är upptagen. Lär dig tjata lite. Och testa nya saker så lär du dig klara dig själv sen.”

Högelid med personal önskar Lisa all lycka till i framtiden!