Tankar när jag lämnar Familjehuset i Hörby

Jag gör mig redo för att lämna VoB som till och från varit min arbetsgivare sedan 2008. De senaste tre åren har jag varit anställd på Barnavdelningen i Hörby där vi utrett och behandlat barn mellan 2-12 år i väntan på vidare placering (Familjehem, Ursprungsfamilj eller institution). Placeringstiderna är oftast långa då Socialtjänsten under tiden söker finna lämpligt familjhem för dessa barn som faktiskt få har resurserna att hantera.

Jag ämnar med detta blogginlägg lyfta på slöjan till detta enormt viktiga arbete som för de allra flesta är höljt i dunkel. Det är ständiga tragedier. Men som jag vill mena gömmer sig de största pärlor i de mörkaste av vatten. Kanske måste det vara just så mörkt för man ska kunna upptäcka dem. Men nog om pärlor som jag egentligen inte vet någonting om. Låt oss istället prata om mitt arbete.

Jag har mött barn som blivit utsatta för övergrep av sådan dignitet att man med hjälp av teoretiska begrepp tvingas objektifiera bort smärtan från sig själv. Ens empati får portioneras upp och intas i doser. För mycket empati och jag blir handlingsförlamad, för lite empati och jag upphör att vara medmänniska. Hur arbetar man till exempel med barn som blivit så pass sexuellt utnyttjade att förförandet av vuxna blivit normalt? Ska jag väcka den skam som följer med insikten om övergreppet?  Givetvis. Det är mitt jobb och moraliska plikt. Att hindra ett barn från att packa väskan allt för tungt vid hembesök, för nej; föräldern har inte förmågan eller viljan att ta hand om dig. Du kommer tillbaka igen. Men barnen vet och barnen förstår. Ärlighet från min sida resulterar i tårar och utbrott och självklart mina egna tvivel.

Genom detta jobb har jag vuxit. Jag har fått gåvan som enbart föräldrar med egna barn får uppleva, nämligen att få återbesöka sin egen barndom. Mina egna föräldrars misslyckanden blir förståeliga och acceptans blir möjlig. Jag har tvingats lära känna min egen ilska och hur man använder den som ett verktyg utan att den ”spiller över” in i andra människor. Likaså att använda sig av barnets längtan efter anknytning och närhet i syfte att lära dem nya beteenden. Att bli en person barnen inte vill svika. Jag har sett språkets mirakel; hur språket bokstavligen formar minnen och känslor till en sammanhållen individ. Plötsligt kan impulserna börja sorteras utifrån en identitet.

Så när folk frågar mig hur jag orkar med mitt arbete frågar jag mig hur de orkar med sitt? Allt annat bleknar i jämförelse när man själv givits ett uppdrag att förändra människoöden.

Barnen har lärt mig så mycket om mig själv och världen och jag är oerhört tacksam för denna tid. Tack också till alla fina kollegor för er stöttning och alla de insikter ni givit mig. Tack tack tack.