Att stå kvar när det blir svårt

Relationer som bär

Vi får ofta förfrågningar från kommuner där den tidigare placeringen avslutats efter en relativt kort tid. Vår upplevelse är att det finns en bristande uthållighet i många HVB-placeringar i dag och att insatser alltför ofta istället avslutas när det blir svårt, när ungdomen testar gränser, gör misstag eller när utvecklingen inte sker i den takt man hoppats på. Resultatet blir sammanbrott, omplaceringar och ännu ett avbrott i en redan skör livshistoria.

För socialtjänsten innebär detta ökade kostnader, mer administration, nya utredningar och nya matchningar. Men den verkliga konsekvensen drabbar inte organisationen, den drabbar ungdomen och dennes familj. Varje sammanbrott riskerar att befästa bilden av att relationer inte håller, att vuxna ger upp och att trygghet är något tillfälligt.

Vi vet att detta är en svår bedömning att göra som ansvarig. Säkerhet, arbetsmiljö, matchning och resurser måste alltid vägas in. Även IVO är en faktor vi måste ta hänsyn till och det är av vikt att vi noga följer det som anges i våra tillstånd. Samtidigt kan man fråga sig om det ibland finns en tendens att ställa för höga krav på snabba beteendeförändringar, när vi i själva verket vet att det tar tid för ungdomar att förändra mönster som utvecklats under många års tid.

Amra HVB har aktivt valt en annan väg. På Amra arbetar vi enligt ett miljöterapeutiskt synsätt. Mycket vikt läggs vid att skapa förutsägbarhet och trygghet för att öka ungdomens möjlighet till utveckling och förändring. Vardagen är vår behandlingsarena och helt central är relationen.

Med stöd från kollegor, ledning och handledare står vi kvar, särskilt när relationen ifrågasätts eller angrips. För det är ofta just där utvecklingsmöjligheten finns. När ungdomen testar, provocerar eller drar sig undan prövas också relationens hållfasthet.

Genom att vi står kvar kan ungdomen få nya erfarenheter av relationer. Erfarenheter av att gränser upprätthålls utan att relationen bryts, att konflikter kan redas ut och att vi inte överger i första taget. Vi menar att det är så trygga och konstruktiva relationer modelleras. Det är också så ungdomar gradvis kan förändra sina tankemönster och sina inre modeller. Det är en process, och processer tar tid.

Utveckling sker sällan linjärt. Det händer ofta att vi jublar över en ungdoms framgång bara för att en vecka senare tänka, vad hände? Då är det vi som behöver göra jobbet med oss själva och hantera våra egna känslor inför bakslaget. Vi tror, vill och hoppas så mycket på alla ungdomar och det är tufft att stå bredvid och se hur de ibland tar steg tillbaka i utvecklingen.

Vårt uppdrag är att visa att vi finns kvar och fortsätter kämpa för att det ska gå allt längre tid mellan bakslagen. Bakslag är inte ett tecken på att arbetet misslyckats, det är ofta en del av förändringsförloppet.

Det finns naturligtvis situationer där vi, efter noggrann bedömning och i dialog med socialtjänst, behöver konstatera att vi inte kan vara uthålliga längre. Säkerhet och matchning måste alltid tas på största allvar. Men vi och ungdomen ska alltid veta att vi försökte och att vi inte gav upp lätt.

Vårt viktigaste uppdrag är att vara de vuxna som står kvar så länge det är möjligt. För många av de ungdomar vi möter är det kanske den mest betydelsefulla erfarenheten vi kan ge dem, att en relation inte tar slut bara för att det blir svårt en stund.