Hur gör vi skillnad?

Hur ger vi våra barn och ungdomar och deras föräldrar den bästa vården? Vad är det som gör skillnad? Delaktighet är ett ord vi har hört väldigt ofta de senaste åren. Ett begrepp med en innebörd som vi på olika sätt förstår skulle bidra till att göra skillnad för barn och ungdomar i den sociala barnavården. Vad betyder då detta för VoB och de verksamheter som VoB driver? Som utvecklingschef med många års erfarenhet av kliniskt arbete är detta något jag funderar mycket på. Hur kan våra verksamheter bidra till att de som placeras hos oss blir delaktiga i den vård vi erbjuder? Hur medskapar vi? Hur gör vi skillnad?

Något som vi faktiskt vet gör skillnad utifrån åtskilliga forskningsrapporter och studier är när hela systemet får eller ska vara en del av insatsen. Tyvärr tenderar insatser, beställningar och lagrum i dag enbart rikta sig mot det enskilda barnet och ungdomen. En studie som Allmänna Barnhuset har gjort genom Maria Heimer, Elisabet Näsman och Joakim Palme, Uppsala universitet har som syfte att belysa just detta, att det råder en grundläggande paradox inom den sociala barnavården, att föräldrars delaktighet prioriteras framför barnets och då riskerar barnen att fara illa och få fel insatser beviljade. Utsatta barn inom socialtjänsten genomgår en process med tre olika faser; förhandsbedömning, utredning och insats. Studiens resultat pekar på att barns delaktighet försvagas i varje steg under denna process, samtidigt som föräldrars delaktighet stärks. De tre faserna utgör inte en kedja utan är snarare isolerade. Detta bidrar till glapp mellan faserna där problemformuleringen omformuleras för att slutligen mynna ut i en insats som inte passar barnet. Mål i genomförandeplanen tenderar till att landa i formuleringar som: – Det är Kalle som ska börja gå i skolan. – Mamma vill att Edith har bra kamrater som inte använder droger eller är kriminella. – Ali ska lära sig hantera sin ilska, osv.

Eftersom VoB:s verksamheter befinner sig i den tredje fasen, insatsen, så anser jag att vi bär ett särskilt ansvar för att försöka återställa balansen mellan den unge och dess föräldrar och deras olika behov av insatser. Genom forskningen vet vi alltså att ett systemiskt perspektiv i behandlingsarbetet leder till mer positiva resultat.

I vårt arbete för att hjälpa till att återställa balansen mellan den unge och föräldern satsar VoB därför nu på att ytterligare stärka det systemiska arbetet, både på våra befintliga och nystartade behandlingshem för ungdomar. Med detta perspektiv förstår vi bättre de sociala sammanhang klienten ingår i. Arbetssättet innebär att vi undviker att ensidigt fokusera på ungdomen eller ensidigt på omgivningen. Istället fokuserar vi på det ömsesidiga beroendet mellan de delar som ingår i helheten. Detta är ett av de mest centrala begreppen inom systemteori och kallas helhetsbegreppet. VoB:s behandlingshem för ungdomar kommer från och med nu att ha helhetsbegreppet som karta och kompass i allt behandlingsarbete. Till våra ungdomsenheter anställer vi nu välutbildade familjeterapeuter med flera års erfarenhet av systemisk behandling både i öppenvård och på HVB. Familjeterapeuterna kommer att ansvara för och arbeta aktivt med familjebehandling och nätverksarbete.

Med detta hoppas vi kunna ta vårt ansvar för att uppnå en ökad balans och ökad delaktighet, en levande vårdkedja och mer positiva resultat, dvs insatser som gör skillnad för ungdomarna och deras familjer.