Likhet och särart – En utmaning i mötet mellan socialtjänsten och klienter med utländsk bakgrund

Den 5 februari var det dags för VoB att återigen bjuda in till en kostnadsfri föreläsning. Denna gång var temat ”Likhet och särart-  En utmaning i mötet mellan socialtjänsten och klienter med utländsk bakgrund”. Enrique Perez , docent i socialt arbete, baserade halvdagsföreläsningen på sin rapport: Vad vet vi om de insatser socialtjänsten gör i hedersrelaterade konflikter inom familjen?

Enrique inledde med att konstatera att det är minerad mark vi ger oss ut på när vi börjar titta på frågor som rör det vi kommit att kalla hedersrelaterad problematik.

Enrique inledde med att problematisera olika begrepp och frågeställningar, som ”vad är kultur?” och ”vad handlar hedersfrågan om?”. För att inte detta skall bli en roman väljer jag att närmare omnämna en av dessa utgångspunkter. En utgångspunkt som spelar en central roll för socialtjänsten i sitt agerande är FN:s grundläggande definition av hedersrelaterat våld. Definitionen anger att det rör sig om våld och förtryck som uppmuntras och stöds av ett kollektiv och som är ett led i ett strukturellt och institutionaliserat förtryck mot kvinnors sexualitet. Även Länsstyrelsen definierar hedersrelaterat våld på detta sätt liksom många rapporter och handböcker i ämnet.

Frågan som Enrique ställer sig är hur socialsekreterare förhåller sig till definitionen i en svensk kontext och vad gör socialtjänsten i sådana ärenden där problematiken betecknas som hedersrelaterat hot och våld (HRV)?

Att detta ämne finns på agendan inte bara inom socialtjänsten men i samhället i stort visar sig genom de resurser och medel som regeringen tillägnat arbete mot HRV och Länsstyrelsens speciella satsningar. Dessa åtgärder sattes framförallt in efter uppståndelsen efter mordet på Fadime Sahindal. Det kan konstateras att massmedia bidragit till att forma en bild av vad denna problematik handlar om.

Så förutom att ställa många komplexa viktiga frågor som satte igång ett intensivt arbete i mitt hjärnkontor pratade Enrique även om synen på denna problematik inom socialtjänsten.

Han menar att socialtjänsten arbetar utifrån familism-teorin, ett systemteoretiskt perspektiv. Men vad är det då man gör utifrån ett systemteoretiskt perspektiv i en utredning? Betydelsen av lagändringen som trädde ikraft 1982 där ”Individen skulle ses som en hel människa och inte snävt identifieras med sitt problem eller symtom- interventionen skulle vara att man skulle förstå individen i sitt sociala sammanhang” och barnets inställning ska kartläggas så långt det är möjligt. Här pratar Enrique om den komplicerade balansgången en socialsekreterare behöver bemästra när barnet/kvinnan drabbas av konflikter i familjen.

Vad händer när man sen plussar på etiketten hedersrelaterat våld? Agerar socialtjänsten annorlunda? Bör inte alla klienter behandlas lika? Här lägger Enrique även på den demokratiska paradoxen likhets- och särartsprincipen.

Enrique menar att majoriteten socialsekreterare särskiljer problematiken och tenderar  att kringgå lagen genom att ensidigt titta på anmälarens berättelse istället för att hantera ärendena enligt likabehandlingsprincipen.

Enrique menar också att de frågeformulär som arbetats fram för att kartlägga HRV och som ofta används när socialsekreterarna misstänker hedersvåld kan leda till att socialtjänsten inte ser helheten i en individs eller familjs situation. Detta sätt att särskilja problematiken kan vara missvisande och leda till felsatsningar.

Enrique påpekar dock i sin rapport att socialtjänsten arbetar på olika sätt i olika delar av landet.

Så, hur knyter vi ihop den här komplicerade säcken då?

Men ett försök är väl att konstatera att Enriques poäng handlar om ”att i socialt arbete varna för att se enskilda klienter med invandrarbakgrund som representanter för sina kulturer. Det som är relevant är att analysera deras sociala villkor i det svenska samhället utan att underskatta de kulturella skillnader som kan finnas mellan olika grupper i samhället. Det handlar om att gå balansgång mellan olika perspektiv”.

Samhället har förändrats och vi i socialt arbete och våra direktivgivare hänger inte riktigt med i den förändringen, ska vi renovera huset som i stommen har något fel och luktar illa räcker det inte att vi byter lampor och målar om. Så för att komma vidare behöver vi vara samhällsbyggare inte samhällsförvaltare.