– mina egna tankar om att inge förtroende hos ungdomarna och därmed skapa relationer. Konsten att kunna ”lyssna aktivt” har aldrig varit så viktigt som det är på mitt jobb. Hit kommer ungdomar, som kanske ibland/oftast känner sig svikna av vuxenvärlden. Vuxna är ”skit” rent ut sagt för dem. Det… Läs mer »
Tillsammans kan vi bilda en kedja av hopp och stabilitet
Jag bodde utanför New York City den 11 september 2001. Min kollega kom inrusande strax efter klockan nio på morgonen och med stor inlevelse och panik i rösten utropade hon att ”de attackerar oss”, ”vi är i krig”, ”nu är det kört”. Skräck och förvirring präglade de närmaste timmarna. Det är lätt att tänka att den dagens händelser var begränsade till bara den dagen, men så enkelt är inte livet. Bilder över saknade personer klistrades upp på tågstationer och blev en daglig påminnelse om människors sorg och kris. Fantasier och rykten om ytterligare terrorattacker florerade vilt, i media såväl som i fikarummen, och skapade en känsla av att vem som helst kan vara en dold terrorist. Dessa rykten förstärktes av faktiska händelser såsom mjältbrandsbakterier som skickades per post och som gjorde att flera postkontor stängdes under flera månader. Konsekvensen, att räkningar inte kom fram i tid, skapade betalningspåminnelser och betalningsanmärkningar och människors stress ökade. Amerikanska flaggor, på bilar, i skyltfönster och i blomrabatter, blev symbol för ett enat folk som stöttade varandra, samtidigt som budskapet basunerades ut att ”om du inte är för oss är du mot oss”. En hel nation var i kris och behövde bearbeta och hantera en och samma händelse.
Detta var en ny upplevelse för mig och inte helt lätt att hantera. Alla människor har olika sätt att bearbeta det svåra; någon behöver prata, någon behöver få vara tyst, någon behöver information, någon vill fjärma sig från information. Min upplevelse blev att jag i min bearbetning utsatte andra för ett fortsatt trauma, för är det inte det som händer när den som behöver prata gör det med den som behöver tystnad och den som behöver information söker den hos någon som har behov av att fjärma sig? I ett kollektivt trauma är det inte alltid lätt att få hjälp, samtidigt är vi människor beroende av andra när vi genomgår kriser. Min ventil, och kanske mentala räddning, blev en god vän som troget ringde varje vecka bara för att lyssna.
Vi på VoB träffar många människor som på olika sätt genomgått och genomgår ett kollektivt trauma, där hela deras nation eller närsamhälle är eller nyligen har varit påverkat av krig och terror. Svåra flyktvägar till Sverige, långa asylprocesser samt längtan efter nära och kära som man tvingats lämna gör att traumat eller krisen fortsätter även sedan man kommit hit. Vi på VoB vill vara det trygga, lyssnande örat och den stabila relation som gör att traumat kan bearbetas. Och vi känner att vi gör skillnad! Vi får i vårt dagliga arbete se hur vårt bemötande gör att människors hopp och framtidstro börjar återvända. Vi märker när någon börjar skratta och le igen, hur rynkade pannor slätas ut, hur den inåtvända börjar uppmärksamma sin omgivning. Vi ser det i de ensamkommande på våra integrationsboenden. Men vi ser det också i de familjer vi möter på våra utrednings- och behandlingshem. Vi välkomnar familjer i kaos, där den vuxne för stunden inte klarar av att vara den goda förälder deras barn behöver. Där den vuxne är överväldigad av svåra upplevelser. Där barn kämpar för att få uppmärksamhet från vem som helst som vill ge dem det eller där barn sluter sig inom sig själva och blir deprimerade. Beskrivningarna skulle kunna göras långa. Vi lär känna dem, vi lyssnar, vi förmedlar att det kommer bli bättre och att vi vill finns med dem i det svåra. Veckor och månader senare, när vi säger farväl har hoppet börjat återvända, framtidstron börjat glimta.
Men den utveckling som skett är skör och när det är skört blir brytpunkter en särskild sårbarhetsfaktor. En sådan kan vara att flytta från Familjehuset. Men en brytpunkt är också att gå från asylsökningsprocess till att få uppehållstillstånd. Då slutar migrationsverkets ansvar och kommunernas tar vid. Risken är då att individen hamnar mellan stolarna och att påfrestningarna för den enskilde blir så stora att det goda som uppnåtts raseras.
I vår samtid är vi med om en flyktingkris av historiska mått. Det utmanar våra resurser, vår organisationsförmåga och vår kompetens och det riskerar att trötta oss så att människor blir till statistisk och därmed blir omänskliggjorda. Vi, som i vårt arbete möter flyktingar, har inte ord att uttrycka vår frustration när det hopp som vi sett tändas i människors liv släcks till följd av byråkrati, stelbenthet och revirtänkande. Då väcks vrede och en önskan om att Vi ska orka och klara av att bry oss mera! Vår förhoppning är att vi och våra samarbetspartners (skolor, hälsovård, socialtjänster och migrationsverket) ska gå i takt, så att vi tillsammans kan bilda den kedja av hopp och stabilitet som varje enskild behöver.
Har du egen erfarenhet inom ämnet?
AvbrytSvara:
Vill du tipsa någon om detta inlägg?